Gudomliga ingripanden i vardagen

Sexig sångerska sjunger swing,  Skansen 2008

Forskning visar att den som tror på något mer än det den kan se klarar stress bättre och kan överleva extrema situationer som krig och naturkatastrofer. Om man är kristen, muslim, buddhist eller något annat spelar ingen roll. Det viktiga är att man tror det finns något mer än det man kan se. Varför? För att om man befinner sig i ett katastrofområde finns det inget man kan se som gör en motiverad att fortsätta leva.

Den sista oktober 1994 hade jag levt under kronisk stress en längre tid. Dessutom misstänkte Skattemyndigheten mig för att jobba svart och skattefuska. I vanliga fall hade det varit en baggis, men nu kändes det som droppen som höll på att få bägaren att rinna över. En dag kom jag hem och var helt slut. Då låg det ett brev från Skattemyndigheten på dörrmattan. Jaha, nu skulle jag bli sköntaxerad och åtalad för skattebrott. Hur i h-lvete ska man kunna bevisa att man INTE har jobbat svart? Man kan bevisa vad man har gjort, men aldrig vad man inte har gjort. För att göra en lång historia kort så kollapsade jag. Jag hade levt på mitt inre reservkraftsaggregat länge och nu var bränslet slut. Reservkraftsaggregatet stannade. Jag stängdes av. Ångesten var obeskrivlig. Jag var helt säker på att jag skulle dö.

Vid den här tiden var jag övertygad asatroende och hedning och bad dom gamla gudarna om hjälp. Inget svar.

Då grep jag efter det sista halmstrået: -Herre, om du finns och hjälper mig nu lovar jag att be till dig varje dag.

Ett lugn sänkte sig över mig och jag somnade.

Sedan vaknade jag, gick upp och kokade nudelsoppa. Då ringde det på dörren. Där stod min gode vän Sektledar’n och hans fru.

-Vi satt och fikade, sade dom. Plötsligt fick vi båda en känsla av att du behövde hjälp. Så vi åkte hit.

Sedan öppnade jag kuvertet och där stod det: -Vi har beslutat att godkänna Er deklaration.

Jag höll mitt löfte och bad till Herren varje dag. Men hösten 2007 hade jag råkat ut för en masa skit (som jag själv inte rådde för) och livet kändes meningslöst. Jag tänkte: -Folk är rädda för att dö i  cancer, hjärtinfarkt och andra sjukdomar. Jag skulle tycka det vore rätt skönt att få en dödlig sjukdom och slippa den här skiten. Samtidigt insåg jag att ens liv inte är särskilt kul om man känner så.

I Hollywoodfilmerna skickar Gud ner en skyddsängel när någon behöver en sådan. Men inga skyddsänglar syntes till, bara egoistiska människor som sket fullständigt i mig och krävde att jag skulle serva dem. Vilket jag inte hade någon lust att göra. För att skingra mina tankar satte jag mig framför teven och slötittade på Idol.

Till saken hör att jag alltid har varit svag för två saker: Marilyn Monroe och swing. Okej, Idol var som det var med halvbegåvade ungdomar som sjöng moderna hits jag inte kände till.

Då kom det plötsligt in en uppenbarelse i rutan. Hon såg ut som Marilyn Monroe och sjöng swing. En hit från 1930-talet. Så såg hon mig djupt i ögonen och då kunde jag se att hennes stora, mörkblå ögon glittrade av himlens alla stjärnor. Hennes rödmålade läppar log mot mig och varje gest och ansiktsuttryck var utstuderat genomtänkt.

Senare sade jag till Sveriges främste musikjournalist Jan Gradvall när han intervjuade mig för Dagens Industri: -Alltså rent statistiskt, hur stor chans var det att Amanda skulle ta exakt den materiella form som jag behövde just då?

Lite senare satt jag på pendeltåget och funderade på om hon verkligen kunde vara min räddare i nöden. -Herre, ge mig ett tecken om hon är det! skickade jag iväg en liten bön helt diskret. Exakt då stannade tåget och jag klev av.

På en soffa utanför pendeltågets öppna dörr satt en kvinna och läste en bok. Över pärmen stod det med stora, röda bokstäver: RÄDDAREN I NÖDEN.

Nästa händelse inträffade vid en skivsignering. Helt oväntat såg Amanda allvarligt på mig och sade en sak som för alltid förändrade mitt liv. Det var i maj 2008 och sedan dess har min depression varit försvunnen. Jag har blivit naturligt ledsen när folk och katter har dött, men jag har aldrig trillat ner i depressionens hopplösa mörker igen. I Amandas stora, mörkblå ögon glittrade och glimmade himlens alla stjärnor, precis som på tv. Jag tittade efter två gånger och det gjorde dom faktiskt. Med glädjetårar i ögonen gick jag hem från skivsigneringen.

Den sista spiken i kistan för min depression kom sommaren 2008. Jag sade att jag aldrig mer skulle vara ledsen om Amanda sjöng Swing it, magistern! för mig. En dag skulle hon vara med i Allsång på Skansen …

-Vet du vilken låt hon ska sjunga ikväll, undrade en god vän. -Nej, men jag hoppas verkligen att det är den jag tror, sade jag och googlade.

Amanda Jenssen ville sjunga Swing it, magistern! men fick inte eftersom den inte var med i sånghäftet. Men när den unga sångerskan insisterade bestämde sig SvT för att göra ett undantag och låta henne sjunga Swing it, magistern!

När jag berättade det här för en släkting log han och sade: -Ja, det är ju inte direkt någon vanlig sång nuförtiden, så chansen att hon råkade välja den av en slump är väl minimal …

Slump eller inte, men jag blev i alla fall väldigt glad.

Jag vill förtydliga en sak: Dom här anekdoterna är inte ett bevis för att gudomliga ingripanden i vardagen finns. Om religionen gick att bevisa vetenskapligt skulle den inte vara religion. Religion är ju per definition att tro på något som inte kan observeras och mätas med våra vanliga sinnen. En tro på något större än oss själva.

Men för mig personligen innebär dom här händelserna, och många andra av samma mystiska karaktär, ett hopp om att det trots allt kanske kan komma ett gudomligt ingripande när man behöver det som bäst.

Kort sagt att det alltid finns hopp.

.

Amandas fans är ofta övertygade om att hon är gudomlig, utomjordisk och så vidare, dessutom någon många skulle vara beredda att följa till världens ände. Tja, varför inte?

När jag har haft det riktigt svårt har jag haft oväntade möten med uppmuntrande personer, ofta i form av vad andra skulle kalla A-lagare. En gång var det en snubbe med pistol som jag mötte i en mörk park. Det gudomliga ingripandet kan komma på det sätt man minst väntar sig.

.

.

….