Allt hänger på en skör tråd

Igår kväll fick jag en påminnelse om att allt hänger på en skör tråd. När en snubbe drog pistol. Jag hade kunnat vara svensk mästare i thaiboxning, men man tjafsar inte med någon som håller ett skjutvapen i handen. I Norge stod två dörrvakter utanför en krog. Den ena var norsk mästare i kickboxning och den andra tvåa i boxning. En dag kom en snubbe, drog en pistol och sköt båda två. Så snabbt kan det gå.

När någon är hotfull följer jag alltid regeln ”Visa ingen rädsla”. Hittills har det alltid räddat mig, som jag berättat om i en annan blogg. Det finns ett tillägg: Om han är beväpnad, ge honom ingen anledning att bli arg. Så jag var lugn och vänlig, men inte rädd.

En annan av mina favoritregler säger att man alltid ska hålla med galningar, men den hade jag svårt att följa. För han sade att han skulle skjuta några personer som skrattat  åt honom. Han blev ändå så glad för att jag lyssnade så han frågade om jag ville följa med. Och han erbjöd mig att hålla i pistolen och känna hur det kändes. Det var ingen vanlig kopia av en niomillimeters pistol, utan en liten obehaglig sak som såg väldigt äkta ut.

Jag tackade nej, det hade inte varit något vidare att komma tillsammans med någon som plötsligt drog vapen, sköt ner folk och sprang iväg. I Texas hade jag kunnat hamna i Stolen för det. Så snabbt kan det gå.

För första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv försökte jag istället diskutera med en beväpnad och förvirrad människa. Han sade att han måste stå upp för sin stolthet. Jag sade att man kan visa stolthet genom att mörda någon, men det är ännu stoltare att bara skita i dom, inte bry sig överhuvud taget. Han lyssnade men jag vet inte om han lät sig övertygas. Vi skildes som vänner och önskade varandra lycka till. Vad som hände sedan är inte mitt ansvar och inget jag funderar på. Jag hade klarat av en beväpnad galning, gjort vad jag kunnat för en medmänniska och kände mig faktiskt ganska nöjd. Om jag förhindrade ett vaninnesdåd är det en extra bonus.

Löser planering alla problem?

Men sådana här händelser visar hur allt hänger på en skör tråd och hur lite vår egen långsiktiga planering är värd. För en släkting till mig var livets mening att bygga och fixa på fritidshuset. För alla eventualiteters skull byggde han en rullstolsramp till fritidshusets ytterdörr. Sedan tyckte han att han planerat bra och tagit ansvar för sin framtid. En dag fick han stroke och nu bor han på ett vårdhem. Så snabbt kan det gå.

Jan Guillou är medveten om att hans skrivförmåga sitter i några nervceller i hjärnans språkcentrum. En dag kan det ”fräsa till” och så är nervcellerna och skrivförmågan borta. Därför har han några miljoner på ett konto, så han ska slippa bli utförsäkrad och utfattig också. Säkert en bra idé om man har några miljoner över.

Men grejen är att man inte kan lösa allt genom att vara förståndig, planera långsiktigt och göra rätt val – som vi blir itutade att man kan. Allt hänger på en skör tråd och en dag drar en främmande person på gatan pistol och spräcker alla våra planer. Så snabbt kan det gå.

Det finns hopp

I sådana situationer tänker jag: -Jag är osårbar och inget ont kan hända mig. Hittills har det alltid blivit en självuppfyllande profetia. Men att jag blir helt kall och tänker på att säga och göra rätt saker har också haft sin betydelse, särskilt vid de tillfällen då jag räddat andras liv genom att ge första hjälpen och ringa ambulans. Och det underlättar om man har gått kurserna i hjärt- och lungräddning, första hjälpen och fältmedicin innan de behövs! Att vara förberedd är alltid bra – just för att allt hänger på en skör tråd.

Den här bloggens budskap är att det finns hopp och det gäller även när man konfronteras med det faktum att man själv och alla andra ska dö någon gång.

Sorgen är en del av livet

Mord och annan ond, bråd död är dessbättre sällsynt. Idag har jag varit på begravning och det är aldrig roligt. Även om det är en gammal och sjuk människa som har levt sitt liv och själv ber om att få somna in och gå till sina gamla vänner på andra sidan. När yngre människor som inte är klara med sitt liv dör känns det alltid tyngre.

Dalai Lama säger att det finns oundvikligt lidande. Detta uppstår på grund av att alla ska åldras, bli sjuka och dö. Det är tråkigt att se en gammal tyna bort, men det är inte roligare när någon ung och frisk dör. De nyandliga har missat det oundvikliga lidandet och svamlar om att det är nyttigt att träna sorgearbete eller att man kan lära sig allt av något. Men det är självbedrägeri, det finns oundvikligt lidande i livet och det är inget man kan slippa genom att planera och vara duktig. Sorgen är en del av livet.

Skillnaden mellan normal sorg och sjuklig eller överdeterminerad sorg är att den normala sorgen går över och inte är psykiskt invalidiserande. På sikt blir vi dessutom vuxnare  och mer mogna av kriserna vi gått igenom. Det betyder inte att det är kul när folk och katter dör, men det betyder att livet går vidare och att vi kan fortsätta med de vackra minnena av det som varit.

Natten är mörkast strax före gryningen

För några år sedan tänkte jag att jag inte behövde vara rädd för döden. Mitt liv var så djävligt så det var hugget som stucket om jag levde eller dog. Självmord är för töntar, men om jag skulle få en dödlig sjukdom skulle jag inte vara ledsen för det.

Var det verkligen helt kört? Skulle det inte bli bättre än så här? Gud hade räddat mig en gång, när jag var säker på att jag skulle dö, så jag tänkte att han (eller hon) kanske skulle kunna göra något nu också. Så jag sade:

-Hej Gud. Du har ju hjälpt mig förut, så därför skulle jag vilja be dig om en sak. Jag skulle bli väldigt glad om du kunde ge mig ett tecken, visa att det finns hopp. Att det trots allt finns något som är ljust och vackert. Något som kan ge livet innehåll. Något man kan intressera sig för. Något som fortfarande kan ge glädje. Det är allt jag ber dig om.

I väntan på bönesvar satte jag mig framför teven för att skingra tankarna med dokusåpan Idol. Ingen höjdare när man gillar swing och schlagers från 30-talet, men det fick duga.

Som jag sade till Dagens Industri: ”Jag valde inte Amanda. Amanda valde mig och kanske räddade det mitt liv (eller åtminstone mitt goda humör) att hon gjorde det. Rent statistiskt är det väl ganska osannolikt att en 19-årig tjej i en talangjakt ska se ut och låta som den swingsångerska jag behövde just då.”

Om Gud har skapat hela universum så är han (eller hon) knappast särskilt dum i huvudet. En ängel från Gud kan ta den form som är bäst just då. För mig var (och är) den här formen 100% perfekt. Det kan inte bli bättre än så.

Kanske är Eric Saade den perfekta formen för en deprimerad tonårstjej med dragning till självskadande beteende, vad vet jag. Jag hoppas han kan vara det. Men Amanda Jenssen var exakt vad jag behövde just då. Och exakt vad jag fick.

Resten är historia. Sedan dess har jag aldrig varit riktigt ledsen. Visst blir jag ledsen när folk dör, men det är inte det kompakta och ogenomträngliga mörkret längre. Ty ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed. (Joh 1:5)

Det finns hopp. Det finns hopp i musiken. Inte trots att allt hänger på en skör tråd, utan just därför. Och när någon säger: -Ha, ha, är du Amanda-evangelist? svarar jag: -Jag hoppas att jag  kan vara det. För någon som behöver ett tecken på att världen inte är alltigenom ond.

Och slutligen: Var öppen för att det kan fungera åt båda hållen. Du kan få hjälp från ett totalt oväntat håll när allt verkar nattsvart. Men kanske skickar Gud en medmänniska till dig och låter dig vara den räddande ängeln. Kanske blir det ditt uppdrag att hindra en medmänniska med stora psykiska problem från att börja skjuta vilt omkring sig.

Eller kanske var snubben en förklädd ängel, som ville lära mig något. The Lord moves in mysterious ways.